Klas Ekman: Om decenniet då svaghet blev osexigt

Journalisten och författaren Klas Ekman har i Noll Noll skrivit kapitlet om vår psykiska och mentala hälsa under nollnolltalet, Själv är bäst. Om ett decennium då svaghet blev fult, härskartekniker smart och folkhemmets trygghet ersattes av hypnos. Det här är första delen i en intervjuserie med författarna i Noll Noll.

I din text om självhjälp och hälsa under nollnolltalet tar du upp Hasseluddens omvandling till Yasuragi i slutet av nittiotalet som symboliskt viktig, varför?
– Det var LO:s gamla kursgård som blev ett centrum för japaninfluerat välmående, den trygga solidariteten ersattes med ett ställe där du fick lägga in dig själv för att få må bra. Till dyra pengar. Och där någonstans började så väl hälsotänkandet och feng shui-psykosen på allvar. Efter ett decennium av utbrändhet och ekonomisk kris började vi ta ansvar för vårt eget hälsotillstånd på ett annat sätt än tidigare. Långt in på 90-talet var exempelvis yoga något rätt flummigt. Kanske inte i Stockholms mediekretsar, men i Sverige i stort. Nu blev den en accepterad träningsform, nyttig för kroppen och tydligen även själen.

Varför blev självhjälp så stort under just nollnolltalet i Sverige?
– Delvis för att klimatet på arbetsmarknaden hårdnade. De fasta jobben hade redan hunnit bli osäkrare, och allt mer av vårt eget mentala och fysiska välbefinnande ansågs bero på oss själva. Man skulle ha en sund själ i en sund kropp som man kunde jobba skiten ur, samtidigt som man fick ta hand om ungar och gud vet vad. Allt blev dessutom statussymboler. Så väl barn som välstädade hem. Vem fan behöver inte hjälp för att stå ut med de kraven?

Hur såg vår själsliga utveckling ut?
– Svaghet blev osexigt. Därför ville vi mota Olle i grind och slippa bli offer. Vilket i och för sig går tvärtemot David Eberhards teser, för enligt honom älskar vi ju i det närmaste att bli kränkta. Men motsägelser är en del av livet, så det är inget konstigt med det.

Hur tror du vi kommer se tillbaka på självhjälptrenden under nollnolltalet?
– Att den stora självhjälpsvågen var ett svar på ett mer omänskligt samhällsklimat. Och eftersom vi inte längre ber till Gud i någon större utsträckning fick vi meditera på våra spikmattor i stället. Endorfinkickar och tarmsköljningar blev de nya vägarna till frälsning.

Du tar även upp Henrik Fexeus, Neil Strauss och Elaine Bergqvists böcker om att använda härskarteknik. Blev det okej under nollnolltalet att manipulera sina medmänniskor?
– Betydligt mer än tidigare. Darwins jubileum sammanföll med att survival of the fittest-tänkandet slog igenom på allvar i Sverige. Jag skulle kunna dra lite paralleller till nedmonteringen av folkhemmet också, men mest av allt tror jag att det beror på osäkerheten på arbetsmarknaden. Vi kan inte längre räkna med att jobba på samma ställe till pensionen, det gäller att skaffa sig metoder för att kunna överleva om man en dag står utan de där grundläggande tryggheterna.

Vem var decenniets största klåpare, och vem hade på riktigt något vettigt att förmedla?
– Alltså, egentligen är jag rätt positiv till Mia Törnblom och alla de andra. För jag är ganska övertygad om att positivt tänkande är något som går att träna upp. Ska man ta en klåpare är det nog alla de som anammade totalt kolhydratsnåla dieter. Det blir man ju bara dum i huvudet av, om än ganska snygg.

Från DVD-spelare (Årets julklapp 2000) till spikmatta (2009). Hur förklarar du hypen kring spikmattor?
– Marknadsföringen av spikmattan är genial. Ligg på den och så mår du bättre på alla möjliga sätt, säga det. Och det låter väl toppen? Du behöver inte göra ett skit och får ändå ut en massa fördelar, sånt älskar ju folk att gå på. Det går att jämföra mattan med Atkinsdieten där du slapp röra på dig för att gå ned i vikt. Människan älskar simpla lösningar. Jag tycker i och för sig själv att det är ganska skönt att ligga på spikmattan, men jag vet inte om jag märkt några direkta förbättringar.

Klas Ekman är frilansjournalist och skriver bland andra för Stockholm City, Magazine Café, Modern Psykologi och Vitalt vetande. Han har skrivit boken Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist samt texten till fotoboken Broder Daniel –When We Were Winning. Klas har varit redaktör på RES och Café, samt för SVT:s Studio Pop.