Flykten från verkligheten

Adam Svanell längst till höger.

Dvärgar, alver och wizard rock. Under det nya millenniets första år följde vi Harry, Frodo och Anakin och djupt in i verklighetsflyktens sagorike. Aldrig förr har vi varit så intresserade av fantasy som idag. I Noll Noll har journalisten och Novell-redaktören Adam Svanell djupdykt i fantasins rike för att svara på varför verklighetsflykt dominerade populärkulturen under nollnolltalet. Många av nollnolltalets tonåringar hittade inte sin identitet i punk, hiphop eller emo, utan på internatskolan Hogwarts, menar Svanell.

Sagan om Ringen, Harry Potter, Narnia. Varför tror du att just fantasyberättelser hade så stor framgång under nollnolltalet?
– När det gäller film handlar det delvis om att man tidigare inte hade verktyg för att göra sånt på ett trovärdigt sätt. Innan cgi-tekniken hade en scen som slaget vid Helms klyfta i Sagan om de två tornen varit absurt dyr att filma, och resultatet hade förmodligen ändå blivit ganska genant. Att vi samtidigt har sett ett uppsving för fantasylitteratur, och att World of Warcraft har blivit ett massfenomen, tror jag främst beror på att hela svärd och magi-facket har blivit mer socialt accepterat.

Tror du det är ett uttryck för en slags verklighetsflykt som speglar vår samtid?
– 00-talet har onekligen varit eskapistiskt. En förklaring som jag nosar på i texten är att flykten till andra världar kan ha en närmast terapeutisk funktion. Jag tar upp rollspelare som spelar för att glömma sina problem och en Iraksoldat som gör goda gärningar i World Of Warcraft för att bota sitt dåliga samvete. Under ett decennium som präglats av det amerikanska kriget mot terrorn är det inte konstigt att människor har sökt sig till sagor med tydliga hjältar och skurkar. Paradoxalt nog har det samtidigt med eskapismen funnits en tendens åt rakt motsatt håll, där autencitet, dokumentära och självupplevda berättelser har premierats. Möjligen kan de ses som reaktioner på varandra.

Du skriver om konvergenskulturen och det transmediala berättandet. Har det varit något tidstypiskt för nollnolltalet?
– Som Henry Jenkins säger: “Berättande har i allt högre grad förvandlats till konsten att skapa världar”. Om ett påhittat universum blir populärt så kommer det utan tvekan att omsättas i allt från böcker och filmer till Iphone-applikationer och kaffemuggar, Populärkultur bygger mer och mer på rent franchisetänkande. Det handlar självfallet mest om pengar.

Det har under nollnolltalet blivit tydligt att nördkulturen inte längre är ett intresse för unga män. Vad har lockar tjejer till genren tror du?
– Jag skulle nog vilja vända på frågan: vad har hållit dem borta tidigare? Det finns ingenting som säger att killar skulle vara mer lämpade för att spela tv-spel, läsa om rymden eller drömma sig bort till sagovärldar. Twilight och Harry Potter är exempel på hur vampyr- respektive fantasygenren under 00-talet har tonat ner sina grabbiga drag och därmed lockat massor av tjejer.

Nördkulturen dominerande under decenniet mainstreamkulturen. Hur blev det så?
– Jag tror att uppvärderingen av nörden till stor del beror på att datatekniken har blivit en central del av allt vi gör. Data- och teknikfrågor påverkar numera allt från populärkultur till politik, medan nördprojektet Google ses som världens mest innovativa och spännande företag. Teknikkunnande har blivit en maktfaktor.

Vilka ser du som decenniets främsta berättelser inom genren?
– Främst i bemärkelsen mest betydelsefull är helt klart Harry Potter. Vi snackar inte om en serie böcker och filmer, utan om en hel subkultur. Den så kallade Potterheadskulturen innefattade nätforum, konferenser, fanlitteratur, tecknade serier, tv-spel, välgörenhetsorganisationer och musikstilen wizard rock – komplett med egna festivaler och stjärnor. Många av nollnolltalets tonåringar hittade inte sin identitet i punk, hiphop eller emo, utan på internatskolan Hogwarts.